Det är en oerhört grå dag. Regnet faller då man minst anar det och det blev inget med min långpromenad. Regnet faller i Vancouver
as well så jag missar inget. Det är nästan att jag identifierar mig med Hjärter dam i Gråa dagar. "Hjärter dam vänder blad för en ny
 eskapad, hon har börjat på en ny roman". Medan Winnerbäck  spelas i min LG Arena börjar jag fundera över ordet chans. Vad betyder egentligen det ordet? 
Detta är vad jag kom fram till.. 


"Chanser. Alla får chanser men alla väljer inte att ta dem. Alla ser dem inte. Jag är en given förespråkare när det gäller att se chanser
i livet. Det är mitt alfa och omega i livet, ta chanserna du förtjänar. De finns där precis bredvid dig, ibland ges de till dig i de allra mörkaste stunderna. 
Ibland måste du välja att se dem innan du kan ta dem. Men vad du än gör, ta dem! Förbruka den ena efter den andra och se vart de för dig.
Men jag tror det är minst lika viktigt hur man väljer att förvalta chanserna. Om jag tar en chans men märker efter ett tag att det inte
alls var vad jag förväntade mig, hur skall jag ta det då? Som ett nederlag, ett misslyckande? Nej, det är totalt fel approach. 
Man måste bara förvalta chansen på ett annorlunda sätt. Något man gör genom att försöka se, vart förde detta mig nu? Vart står jag nu?
Är jag samma person som innan, eller har jag lärt mig något som kan förändra mig till det bättre? Vad har jag lärt mig till nästa gång? 
För en nästa gång blir det... kanske snabbare än du anar." 



Med chanser kommer ett ansvar, att förvalta dem väl. Så se till och gör det. 


Regnet öser fortfarande ner. Det är höst nu.. och jag ser trots allt fram emot det!






Dagens funderare: 

"You thought you'd found a friend to take you out of this place, someone you could lend a hand in return for grace"
- Beautiful Day. U2


Vad kan denna strof säga dig som människa? Ta ett glas rött och fundera... !  

... Söndagar är den värsta dagen på hela veckan. Varför? Jo, därför att den är lugn, tråkig och har något vemodigt över sig. Förmodligen en kvarleva sedan majoriteten av Sveriges befolkning vallfärdade till gudstjänsten varje söndags morgon. Söndagar är tysta, långa, man skall helst inte göra så mycket. (Vem orkar göra något efter en lördagskväll?) Jag kommer nog aldrig över söndagen som en tråkig dag. Likabra att låta det vara.

Jag är åter hemma i Lund igen och kan nu återgå till filosofiska vinkvällar med mig själv och i bästa fall, någon som är villig att filosofera med mig. Så som... Marija... Sara.. hm... katten?! Katten är dock en dålig lyssnare, när Anslem av Cantebury kommer på tal går hon. Hon kan liksom inte ta en diskussion om honom. Det blir henne övermäktigt.

Det är skönt att slippa skolan. Det är skönt att kunna välja vad man vill läsa och inte känna sig tvingad till det. Vad ska jag göra nu frågar ni er alla. Och jag tänker svara: INGENTING.

Den här bloggen kommer handla om precis det jag tänkte när jag stod uppe på Mount Sulphur i Banff. Att varje låt man hör har ett budskap till oss/dig och att det inte är slumpen att man kanske hör en viss sång vid ett visst tillfälle. Det andra är om livet i det stora hela och många gånger den religiösa aspekten som så många inte vill koppla till sitt eget liv. Men som jag kopplar hela tiden, därför heter den här bloggen numera Teologen har ordet. Vet inte hur jag skall lägga upp bloggen ännu. Kanske i någon form av kapitelform. Det återstår att se. 

Det är en oerhört grå dag. Regnet faller då man minst anar det och det blev inget med min långpromenad. Regnet faller i Vancouver as well så jag missar inget. Det är nästan att jag identifierar mig med Hjärter dam i Gråa dagar. "Hjärter dam vänder blad för en ny eskapad, hon har börjat på en ny roman". Medan Winnerbäck  spelas i min LG Arena börjar jag fundera över ordet chans. Vad betyder egentligen det ordet? Detta är vad jag kom fram till..


"Chanser. Alla får chanser men alla väljer inte att ta dem. Alla ser dem inte. Jag är en given förespråkare när det gäller att se chanser i livet. Det är mitt alfa och omega i livet, ta chanserna du förtjänar. De finns där precis bredvid dig, ibland ges de till dig i de allra mörkaste stunderna. Ibland måste du välja att se dem innan du kan ta dem. Men vad du än gör, ta dem! Förbruka den ena efter den andra och se vart de för dig. Men jag tror det är minst lika viktigt hur man väljer att förvalta chanserna. Om jag tar en chans men märker efter ett tag att det inte alls var vad jag förväntade mig, hur skall jag ta det då? Som ett nederlag, ett misslyckande? Nej, det är totalt fel approach.
Man måste bara förvalta chansen på ett annorlunda sätt. Något man gör genom att försöka se, vart förde detta mig nu? Vart står jag nu? Är jag samma person som innan, eller har jag lärt mig något som kan förändra mig till det bättre? Vad har jag lärt mig till nästa gång? För en nästa gång blir det... kanske snabbare än du anar."



Med chanser kommer ett ansvar, att förvalta dem väl. Så se till och gör det.


Regnet öser fortfarande ner. Det är höst nu.. och jag ser trots allt fram emot det!






Dagens funderare:

"You thought you'd found a friend to take you out of this place, someone you could lend a hand in return for grace"
- Beautiful Day. U2


Vad kan denna strof säga dig som människa? Ta ett glas rött och fundera... !

Vi har kommit till Banff, en liten stad någonstans i Klippiga Bergen, eller the Rockies som de heter här. Det vilar en prettokänsla över denna lilla, men utsökta stad. Lite som ett Kanadensiskt Båstad, fast annorlunda. Berg reser sig på alla sidor om stan och den lilla avenyn som finns här kantas av märkesbutiker och chica restauranger. Här är mysigt, personligt och väldigt fint… om det inte vore för att jag var förkyld. Det har jag AC/DC att tacka för.

Vi reste från Edmonton i torsdags morse och kom på eftermiddagen till Sylvan Lake där vi skulle besöka Emelies ex Tim och hans familj. De äger en jättelik sommarvilla precis vid sjön, med egen brygga, vattenskotrar, båt osv. Jag överdriver inte när jag säger att det var 12 rum och 10 toaletter i det där huset… och allt var spillrans nytt och fint. De hade bar, biljardrum, öppna spisar, biorum, badtunna, ett jättelikt garage och ett jättestort kök med samlingsrum. Hela huset har namngetts till ”The Gathering Place”, en dröm som uppenbarligen Tims föräldrar haft sedan lång tid tillbaks, att skaffa ett hem där alla kunde samlas när de så önskade. Ja… det kan man ju säga att de har nu. Jag gick fan vilse därinne. Tyvärr blev det dock dåligt med internet där, vi hade så mycket att göra ändå. Vi var mest på bryggan där vi badade, åkte skoter och wakeboardade (nej, jag provade inte.) God mat, trevligt sällskap etc och de två dagarna vi var där flög bort.

På lördag morgon gick färden norrut, först till en cowboy by som kallades Emti-Town. Där bodde typ 3 personer. Detta var en liten by som mer eller mindre omvårdades tack vare att den lockade turister. Där hade allt sparats så som det en gång i tiden var, för ungefär 60 år sedan. En riktigt western saloon som serverade god chili och öl fanns där också. Trevligt. Därefter reste vi ca 4 h norrut mot Jasper, en sträcka jag fixade lätt bakom ratten. På vägen dit blev naturen mer och mer storslagen och de klippiga bergen började avteckna sig i bakgrunden. Vi kom fram till Jasper sent på kvällen, tog en subwaymacka, installerade oss på ett hostel typ 5 km utanför stan och avslutade dagen med öl och uppdaterande på internet (som fungerade i 2 min).

Det värsta med att bo på hostel är att man inte vågar ha datorn hur som helst. Vi bodde i ett 46 bädds rum i Jasper, jag sov praktiskt taget på min väska.. Efter Jasper siktade vi på at köra söderut till staden vi befinner oss i nu, Banff. På vägen passerade vi det berömda Lake Louise.. en fantastisk liten sjö som har bildats av smältvatten från en tidigare glaciär.

Och på tal om glaciärer… vi har besökt Athabascas mountain glacier.. eller hur nu glaciär stavas på engelska. Vi åkte upp med snö-pansarvagnar, iallfall kallar jag dem så, på glaciären och vandrade en bit. Härligt. Går inte att beskriva känslan av att stå på nästan 1 km tjock packad snö mellan bergstopparna. Jag gick till och med så långt att jag gick ut på den helt barfota. Bara för att verkligen få känslan av att stå på en glaciär. HELT FANTASTISKT!!

Dock blev det inte lika fantastiskt dagen efter, alltså idag. Småfebrig, trött, kallsvettning och en tjock jävla näsa är straffet. Men vem bryr sig? Medans resten av resegänget besteg Mount Sulphur på 2 h tog jag liften upp på 10 minuter och mötte dem där. Resan upp var ett nära döden ögonblick.. hade liften störtat hade jag dött fort och inte fullt så bekvämt… men jag klarade mig. Foto och vykortsskrivning blev det på toppen och därefter åkte vi ned igen. Nu sitter jag på hostelrummet och väntar på att folket ska starta sitt barbeque-fylleslag. Jag ska äta, sen går jag och lägger mig. Jag erbjöd mig att köra imorgon så får gänget festa, mitt huvud känns som en ballong ändå. Här är fullt med australiensare och irländare, ganska trevliga folk men också ytliga. Jag har lurat i alla att jag är präst… Marija, du förstår redan här vilka blickar jag fått och varför det är så roligt ;)

Imorgon kör vi mot Kelowna där vi sover över natten, tar ca 6 h att köra dit. Har köpt 2 skivor att ha i bilen så jag orkar =) Därefter kommer vi äntligen till Vancouver… sjukt. Där slutar resan och det riktiga äventyret börjar. Hjälp…

AC/DC spelningen här i Edmonton var helt otrolig.

HELT OTROLIG.

Jag är fortfarande helt mör och helt slut. Allting var helt perfekt. Arenan, ljudet, ljusshowen, låtarna... ALLT. De öppnade konserten med Rock n Roll Train varpå en ridå faller på scenen och ett stort lok står uppbyggt i bakgrunden. Enormt häftigt.

Sedan matar de bara på, Back in Black, Shes got the Jack, TNT, Dirty Deeds, Jailbreaker, Hells Bells... När ljusshowen börjar under öppningen av Thunderstruck lyser hela himlen upp av blixtar och man hör hur åskan dånar över himlen. När de första takterna av låten spelats öppnar sig himmlen och vi får ett skyfall över oss. Thats it. Headbanging, dansande, skålande, skrikande.... allt är genomblött, till och med kameran men man kan inte inte bry sig när Hole lot of Rosie därefter spelas och arenana i princip gungar. Blixtarna kom titt som tätt under hela konserten och gjorde bara det hela ännu mer häftigt. Extranumren var mäktiga med Highway to Hell (här någonstans förlorade jag rösten OCH fotfästet. Ajj.)  och med avslutningen For those about to rock. Med fullständigt ösregn.

Jag är salig. Blöt. Jag fryser men herrefan vad bra det var. Den bästa konserten i hela mitt liv. Och det bästa är... jag betalade bara 900:- för biljetterna!  Det är så sjukt häftigt. Ryser ni? Jag också....

 Vi har precis vaknat upp här borta och varit ute och käkat en riktigt god frukost på ett ställe nearby=) Vegetarisk omelett, juice, toast ochgranatäppel te. En väldigt bra start på dagen. Nu håller vi på att kolla upp en roadtrip rutt vi tänkte avverka idag, här är asfint väder och relativt behagligt utomhus. Det är lite småkallt vissa gånger, hösten har redan kommit hit och det märks.

jag uppdaterar väl senare efter vår första roadtripp... hörs senare=) 

Just nu kan livet inte bli mycket bättre. Vi har precis kommit till vårt hostel i Edmonton, denna stad som ligger mitt i norra Albertas fantastiska natur. Det är som hemma i Sverige, fast så mycket bättre. Vi reste från New York inatt, då hade vi sovit ungefär 45 minuter efter ett sista festande nere på stan. Öl-pingis, effektivt som fan om man vill bli glad i hågen och inte betala för mycket. Dock något bakfulla fick vi ihop vår packning utan att glömma något.

Vi tog taxi till stationen, en resa som jag sent kommer glömma. NY by night och Bon jovi i högtalarna… en upplevelse i sig kan man säga. Resan gick ganska smidigt med mellanlandning i Chicago Ohare. Därefter ca 4 timmars resa till Edmonton. Canada är fruktansvärt stort.. herregud..

På flygplatsen blev det för 4 ggn idag födointag i form av BRÖD. Jag vill aldrig mer se bröd. De serverades ingen mat på planen så vi svälte ihjäl lagom tills landningen. Vi väntade en timme på Erik, som flög via Denver istället för Chicago. Han kom 1, ½ timme senare. Under tiden så checkade vi bil, vilket var en historia i sig. Först ville ingen hyra ut bil till oss då vi ville köra hela vägen till British Columbia och Vancouver. Efter massor med käbbel, lackande svett och munhuggning gav vi upp i ca 45 minuter och tog lite mat. Efter det fick vi lägga om planerna helt, vilket innebar att bara hyra bil här i Edmonton i 7 dagar för att sedan behöva återlämna den här och ta ett flyg till Vancouver. Något som hade blivit lagom besvärligt, men hade fått gå. När vi kommer tillbaks för att beställa bil säger Avis uthyraren att de just fått in en Bil från Vancouver som behöver köras tillbaka. Ca 14 000 kronor senare inkl deb för unga-förare så har vi äntligen fixat en bil som vi får köra vart vi vill och fria mil samt lämna i Vancouver city. Helt fantastiskt.

Så nu sitter jag i fönstret och ser ut över Edmonton samtidigt som jag bloggar för er därhemma. Jag har precis kommit hit men jag känner mig redan som hemma, Kanada känns som hemma. Önskar att ni alla kunde få uppleva den här känslan av totalt lyckorus som vi alla här känner just nu. Vi har bil, vi har boende, vi har AC/DC biljetter tills på onsdag och vi har hela Jasper national park och Klippiga bergen framför oss…. Det är så livet ska vara… då vet man att Gud är med en.

Tack David för ljuset du tände idag!=) 

Idag har vi gjort så mycket! New York är verkligen helt otroligt, det finns något för alla. Vi har besökt allt man måste besöka när man är här. FNs högkvarter, Battery Park, Ground Zero, 50th Avenue, Empire State Building, Brooklyn Bridge, St Pauls Church, Macys m.m

Ground Zero var en ganska tung plats att besöka trots att det bara är en enda stor arbetsplats just nu. Men minneslunden var vacker och ganska gripande måste jag säga. Det känndes så surrealistiskt att stå där, plötsligt slog det mig hur otroligt många brandmän som faktiskt miste livet i räddningsarbetet. För att inte tala om alla de brandmän som hjälpte till att röja upp efter attacken den 11 september, de jobbade 24 timmars skift och fann en lugn plats i kyrkan som låg precis bredvid, St Pauls Church. Därinne finns inte bara minnesmärket av George Washingtons bön när han blivit president för Amerika utan också från 11 september. Efter uppröjningsarbetet var bänkarna och golvet så slitet därinne av alla byggarbetares verktygsbälten att det först talades om att det skulle renoveras. Men märkena läts vara kvar som ett minne från vad kyrkan tjänade för uppgift för dessa män och kvinnor. Jag kunde inte hjälpa att jag nästan fällde en liten tår när jag stod vid minneslunden och såg på texten, ”For those who fell and for those who carry on”. Vad många som förlorade sina män och pappor.. tänk bara om Håkan, Svens pappa som är brandman, hade varit en av dem. Plötsligt så är det inte så långt borta… det kan hända varsomhelst. (Det är nu Håkan skulle sagt att, ”Naä, varför skulle jag va där? Jag har väl inget där o göra?”) :P

Efteråt så träffade vi Erik och Roberts kurskamrat från Lund, Rasmus och hans far som kommit till NY city bara någon dag efter oss. Vi lunchade tillsammans och hans far betalade för oss. Oerhört snällt. Mycket uppskattat och tacksamt. Något som är väldigt roligt när det gäller maten här borta är att det är inte alls är så mycket snabbmat i denna staden (om vi bortser ifrån pizzaslices)  Vi har konstaterat att en apptizer är precis som en stor måltid… och då är det ändå en förätt?! Inte konstigt att folk ser ut som de gör här.. om de då äter både apptizer, huvudrätt och efterätt?! Helt galet….

Har haft lite svackor sådär under denna veckan… jag saknar Sven väldigt mycket. Men dt går i vågor, och så är det alltid. Tack vare underbart resesällskap och speciellt Emelie som är en verklig stöttepelare när allt känns tungt så går det riktigt bra. Det är fota tankar som, ”Gör jag rätt nu? Var det såhär det skulle bli?” som dyker upp samtidigt som jag saknar Sven men också er andra som är hemma. Och jag har bara varit borta en vecka!!!! Nåja, det blir bättre. Ofta är det ju så att man tvekar på sig själv… speciellt när man rest i 8h och inser hur långt bort man är ifrån allting. Det kommer nog bli så när jag rest ytterligare 5 timmar upp till Edmonton, då är jag ännu längre bort… Men jag vet att detta är rätt och att allt blir bra. Och vilka uppelvelser jag redan fått… NYs rykte håller vad det lovat, INGEN går uttråkad här..

Nu blir det några drinkar ute på stan. Häromdagen prövad ejag och Emelie Strawberry Margarithas, vilket var typ… tequila och is. En Vodka Dirty Martini eller en Sparkling Mohijtos mina vänner, det är inte heller helt fel! Undrar vad det blir ikväll? En ny öl är upptäckt också, Brooklyn Lager. GOTT!!